"Det går inte att leva i ett hus där man hatar alla"
Vem FAN har sagt att jag hatar alla? Dra egna förhastade slutsatser much? Men okej, låt oss tänka efter lite; Vi säger att det är så, jag hatar alla i huset men jag måste ju hata er för en anledning. Det är inte så att ni är oskyldiga och den bästa idealfamiljen, snarare långt ifrån.
Du skrattade åt din egna dotter när du fick henne att börja gråta och du undrar varför jag är fylld med avsky?
Jag får skulden för precis allt min lillasyster gör mot mig, även fast det alltid är hon som börjar och borde bli den som får en utskällning och du undrar varför jag får mentala sammanbrott?
"Man kan inte bo som en inneboende i en familj"
Nä, för vi är ju verkligen den mest sammansatta familjen annars liksom. Du är ju själv så himla idyllisk när du sitter vid datorn vid facebook och skriker ut order till oss andra, väldigt familjeaktigt du. Allting handlar ju om dig. Vi gör ju aldrig någonting som en familj och om vi ska göra något så är det du som ska bestämma. Om vi mot alla odds skulle kolla på tv så skulle du bestämma tv-program. Som en jävla diktator.
Och man får verkligen lust att vara social med er när det bara blir bråk så fort man sticker ut huvudet, man behöver inte ens säga något, så har man gjort fel.
Jag är ingen terapeut, men jag är nästan övertygad om att den största boven i det här familjedramat är storpredikaren själv: Mamma. Hon lever i en bubbla där hon och allt annat är perfekt. Hon har en förvrängd syn på det hela, och hon ställer sig själv på ett piedestal. Hon gör aldrig fel. Hon är helt inkapabel till att ha fel och till att göra fel, tror hon. Det är alla andra som gör fel, aldrig hon. Ni hör ju själva hur jävla absurt det är.
Men nej, skyll allt på mig. Lägg allting på mig. Det är såklart bara jag som gör fel, det är bara jag som är osocial, det är bara jag som förstör stämningen (som om den skulle kunna bli sämre). Vi säger så :)
0