Personligen har min pappa stått mig närmast sedan länge och orsaken till det ligger i grunden av mitt liv. Jag tänker inte gå in på detaljer men det hände en del saker när jag var liten som gjorde så att jag gled ifrån min mamma och växte upp med min pappa istället. Nu pratar vi om när jag var 1-6 år ungefär.
En ganska betydelselös ålder kan man tycka men det är även då man tar emot stort intryck från sin omgivning. Jag tycker inte dåligt om min mamma men jag är psykiskt närmare min pappa helt enkelt.
En fråga som jag har fått en del gånger är varför jag bor hos min mamma när jag helt klart trivs bättre med min pappa? Jag vet faktiskt inte varför det hände när jag var yngre men just nu så är det en sak som spelar in i det och det är; privatliv.
Jag kan med säkerhet säga att jag garanterat hade bott med min pappa om det inte hade varit för att han bor i en etta. Det funkar i några dagar men jag är en person som verkligen värderar mitt privatliv så det funkar inte i längden att bo i en etta tillsammans med sin förälder.
Även om personerna i det här hushållet stundtals får mig att må bananas så får jag min gentjänst i och med att jag har ett eget rum, vilket på ett sätt gör det värt besväret.
0